Brinner för den romska kvinnan

rosita

Brinner för den romska kvinnan

Rosita Grönfors är en romsk kvinna som under många år kämpat för romska kvinnor i Sverige. Hon är ordförande för Internationella Roma och Resande Kvinnoforum, och hon har startat Romska kvinnojouren.

Jamis.se träffade henne i hennes hem i Täby.

Rosita kom till Sverige som förskolebarn i mitten av sextiotalet och hamnade då i Örnsköldsvik.

– Jag var fyra år då och bodde där tills jag hade gått ut nian, berättar Rosita.

Vi sitter i hennes vardagsrum som domineras av en jättelik chiffonjé i guld som har skeppats hit från Finland. Hon har just bjudit på kaffe och bullar. Hon berättar vidare om hur hon flyttade runt.

– När jag var 17 år flyttade jag till Skellefteå och där bodde jag tills jag var 22 och flyttade till Sundsvall. Där bodde jag ett par år innan jag flyttade till Gävle.

I Gävle bodde hon länge.

– Jag bodde där i 21 år och det var där som mitt sociala engagemang började. Jag såg hur utsatt den romska kvinnan var och jag började brinna för att göra något som kunde förändra hennes liv.

2002 startade hon Internationella Roma och Resande Kvinnoforum, IRKF. Hon bodde då fortfarande i Gävle.

2004 flyttade så Rosita till Stockholm med sin familj. 2007 startar hon Romska kvinnojouren. Det är den enda kvinnojouren i landet som vänder sig särskilt till romska kvinnor utsatta för våld i nära relation. Kvinnojouren är en frivillig organisation som idag drivs av romska kvinnor med olika bakgrund och olika språk. Jouren har två anställa och flera volontärer. Inom verksamheten finns även romkonsulenter.

Den Romska kvinnojouren erbjuder skyddat boende, stöd i kontakt med andra myndigheter eller med andra jourer, stöd och vägledning genom samtal att bryta isolering och även studiecirklar i olika ämnen och frågor.

Jag känner mig välkommen där jag sitter i en skön soffa i vardagsrummet, men Rositas telefon ringer hela tiden. Det är många som behöver henne av olika anledningar.

– Jag är mycket glad över det stöd vi har fått från Ungdomsstyrelsen, säger hon plötsligt. De har gjort att vi verkligen kan arbeta med den romska kvinnan. Stödet har inneburit stora förändringar för de vi arbetar med.

Jag undrar om hon känner sig nöjd med sitt liv.

– Min dröm är att vi hade en större lokal för kvinnliga romer så att vi kunde ta emot fler som behöver hjälp. Idag har vi bara tolv platser och måste säga nej till många som behöver oss. Den lokalen får gärna ligga en bit utanför stan. Och fick jag önska så skulle jag också vilja ha ett kontor inne i stan dit de romska kvinnor som behöver hjälp kunde åka. Då skulle jag ju slippa att hela tiden åka till dem som ringer och vill ha hjälp. Nu får jag kuska runt hela Storstockholm och besöka romska familjer med problem. Det tar mycket tid och det tar på krafterna, säger Rosita.

Jag lämnar Rosita samtidigt som hennes telefon ringer igen.